Återkomsten och misslyckandet

Jag vet inte varför jag bloggar så sporadiskt. Kanske tycker jag att jag inte ha något vettigt att säga? Kanske vet jag inte hur jag ska uttrycka mig? Eller kanske något helt annat. Det brukar ju kännas bättre efter att ha skrivit, men med det följer nästan alltid skuldkänslor. Det har i alla fall varit ett tag sedan sist.

Det har hänt en del sedan sist, men mycket är detsamma. Och känslan av att jag glidit tillbaka till ruta ett är stark.

Under sommaren lyckades jag genomföra en kurs i franska för samhällsvetare, komma ikapp en delkurs från första terminen på högskolan, åkte till England och fick besök, vilket kändes bra. Men ändå slutade de flesta kvällar och nätter i förtvivlad gråt, av oklara anledningar.

Jag åkte upp till Sundsvall för en dryg månad sedan för att börja den nya terminen, och en ny kursmoment – nationalekonomi. Jag fann det otroligt svårt, och fattade nästan ingenting, och det i sin tur ledde till att ett av mina största problem, undvikandebeteende, började spela en stor roll. Jag kunde sitta och stirra på böckerna men inget gick in i hjärnan. Jag kände mig dum och frustrerad, och på gränsen till gråt flera gånger samtidigt som ångesten var ständigt närvarande. Jag började undvika att titta i böckerna för jag visste hur dåligt jag skulle må. Jag borde ha bett om hjälp, men jag vågade inte det heller. På den sista ”duggan” (en liten onlinetenta vi hade varje vecka) fick jag 9% rätt. Under hela den tiden ökade ångesten, oron och rädslan konstant, ibland till helt ohanterliga nivåer.

Jag fick också en förkylning, vilket för en vanlig, frisk människa inte är någon stor grej, men jag blev helt slut. Och av någon anledning brukar ångesten och depressionen växa kraftigt när jag blir fysiskt sjuk. Det har slutat med att jag borde vara i Sundsvall just nu, för att göra en tenta och påbörja nästa delkurs. Men istället sitter jag härhemma mitt i natten och är skräckslagen över min framtid. Jag kommer antagligen behöva vara sjukskriven (igen) terminen ut, och kanske börja på nytt till vårterminen, om jag klarar det.

Det känns som ännu ett enormt bakslag i ett liv som har präglats av liknande incidenter. Det är inte mycket som jag lyckats fullfölja här i livet.

Jag pratade med min mor om att jag inte åkte upp till Sundsvall, och det blev, som ni har nog gissat inget roligt samtal. Alla mina djupaste orosmoment kom till ytan – hon frågade om jag någonsin skulle kunna klara min utbildning, eller någonting i livet, verkade inte riktigt ta mig på allvar och sedan föreslå (eller nästan hota med) att jag ska åka tillbaka till England och leva hos dem som någon obotlig förtidspensionär. Hon nämnde också att jag inte skulle gilla att leva på bidrag, som om det var något jag strävade efter? Det kändes väldigt nedslående att höra allt detta – särskilt med tanke på att jag har tänkt i dessa banor själv ibland. Föräldrarna kommer till Sverige på besök nästa vecka, så vi får se hur det blir.

Det allra största orosmoment är framtiden. Den ser inte ljus ut. Återigen har jag misslyckats med det jag tänkte göra, och till och med blivit osäker på att det är det som jag vill göra. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli frisk och kunna fungera som en vanlig människa. Jag har haft de här problemen i mer än 10 år nu, och lämnar bara spår av oavslutade utbildningar, sjukskrivningar, misslyckade relationer och en massa problem efter mig. Jag är nästan 30 nu, och jag känner att jag inte ens hunnit börja leva. Ska jag behöva vara 50 år innan jag äntligen kan kalla mig vuxen? Eller kommer det aldrig att hända? Kommer jag någonsin kunna fullfölja en utbildning och få en karriär? Kommer jag bli ekonomiskt självständig någon gång? Kommer jag kunna sluta med medicinerna? Kommer det här jävla ångesthelvetet försvinna någon jävla gång? Eller är jag dömt till att bli ett misslyckande i resten av mitt liv också?

Svaren jag får känns inte så hoppingivande, och ångesten har börjat stiga till högre och högre nivåer.

Det var flera saker jag menade ta upp här, men hjärnan har slutat vara samarbetsvillig, så jag får nog avsluta nu, och försöka en gång till att somna så att jag kan glömma det här i några timmar.

Ångeståterfallet

Det tar emot att skriva detta inlägg. Dels på grund av att det väcker obehagliga minnen av den senaste tiden, som min hjärna gärna vill förtränga, och dels för att jag faktiskt skäms. Men det är kanske just därför man ska skriva, att få det ur sig. Och så slippa jag berätta historien om mitt misslyckande oftare än nödvändigt.

Som många av er redan vet, och som jag skrivit om tidigare, lider jag av svår ångest och depression, och att ibland är det lättare att hantera, och ibland snudden på omöjligt. Jag har tyvärr kommit in i en sådan svår period igen.

Det är svårt att säga när det egentligen började bli värre igen, det hände liksom gradvis. Men det gjorde att jag började hamna efter med studierna, vilket genererade en stress som skyndade på processen. Det finns säkert andra faktorer som spelat in, såsom att jag varit fysiskt sjuk, och att en familjemedlem har varit svårt sjuk.

Förra veckan var det dags att åka upp till Sundsvall och vara på högskolan, och jag lyckades, med stor möda, att ta mig dit. Men när jag låg sömnlös i det lilla rummet på vandrarhemmet började ångesten stiga kraftigt, och jag var vaken hela natten och stressade upp mig över de kommande dagarna. Jag mådde ganska dåligt när jag tog mig till högskolan på tisdag eftermiddag för en kort introduktion, men ändå tog jag mig dit – och fick den uppgift som vi skulle göra under veckan, en gruppanalys. Jag kom tillbaka till vandrarhemmet och försökte läsa litteraturen, och hitta det som skulle komma till användning. Men med varje rad jag läste steg ångesten ytterligare.

Den natten var en av de sämsta jag haft de senaste åren. Sömnlösheten i det där främmande rummet, oron över studierna, ångest över att få ångest, och en oro om att hamna ännu längre efter med studierna bidrog till att jag fick en fruktansvärt svår ångestattack, ensamt, mitt i natten och flera hundra kilometer hemifrån. Det slutade med att jag fick ringa sjukvårdsupplysningen och fråga om de kunde hjälpa mig. Jag fick åka till sjukhuset, och efter ett långt samtal med en psyksjuksköterska som också gav mig en ganska stark lugnande åkte jag, klockan sex, tillbaka till vandrarhemmet och det rummet som jag nu hade börjat hata med hela mitt väsen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunnat vara på högskolan hela dagen efter det. Det kändes hemskt att svika de andra i min grupp.

Jag ordnade dagen därpå ett möte med de båda kursansvariga, och berättade hur det låg till. Vi kom fram till att det bästa jag kunde göra var att sjukskriva mig ett litet tag, och göra om den här terminen i slutet av utbildningen, som en sjunde termin.

Efter mötet var känslorna blandade, minst sagt. Jag kände en stor lättnad över att pluggångesten kunde minska, och att jag inte behövde jaga upp mig inför det längre, men också en enorm besvikelse att jag än en gång misslyckats med att klara av livet som en normal människa. Och för det skäms jag också. När jag påbörjade utbildningen var det några, eller ja, ganska många som tyckte att jag aldrig skulle klara det – att de hade nu fått rätt kändes ganska nedslående.

Nu är jag i alla fall hemma, men jag känner fortfarande av en väldigt hög ångestnivå som lätt övergår i panik – jag brukar kalla detta för ‘efterskalven’, och jag har inte riktigt hittat någon bra strategi för att hantera det. Allt känns just nu ganska hotande och mörkt och jag sitter mest hemma utan att utföra något – vilket egentligen bara försvårar situationen. Men jag har inte energi till annat. Till och med att titta på TV känns som en utmaning just nu.

På torsdag ska jag till Göteborg och träffa min läkare (lång historia varför han inte är i Borås just nu…), och fixa det här med sjukskrivningen, och göra några eventuella medicinjusteringar. Men jag håller redan på att oroa mig över det. Hur ska jag klara resandet? Kommer ångesten vara hanterlig? Kommer jag ‘spåra ur’ på bussen? Kommer allt gå som jag vill hos läkaren? Frågorna snurrar runt i huvudet, och är, tillsammans med annat, anledningen till att jag sitter här klockan sju och bloggar efter att ha varit vaken hela natten.

Jag behöver dra mig ur denna situation, men av min erfarenhet är det en långsam och smärtsam process, och jag har inte så mycket tid på mig.

Jag ville gärna avsluta detta inlägg lite mer positivt, med något i stil med att ”det kommer nog att lösa sig”, men just nu känner jag mig inte tillräckligt optimistisk.

Personlighetstester, psykiska störningar och patos (Identitet del I)

Stämmer detta? Inte vet jag.

Självcentrering, egoism, själviskhet, narcissism… Ja, det finns många ord för beteende jag ägnar mig åt, och alla är negativt laddade. Att få höra att jag är självisk är som att bli huggen med en vass kniv som når ändå in i själva mitt väsen. Ett ord som gör mycket mer skada än att bli kallad ‘tjock’, ‘dum’, ‘ful’ eller dylikt. Men ändå gör jag sådant.

Det beteendet som jag främst syftar på här är min besatthet av att ständigt behöva veta vad andra tycker och tänker om mig, hur jag uppfattas och om människor gillar mig. Ja, ibland spelar det inte ens roll om jag gillar personen i fråga själv, eller har någon relation till dem överhuvudtaget. Vad kassören på ICA tycker om mig kan i stunden kännas helt avgörande för mitt existensberättigande. Jag utgår ifrån att folk tycker att jag är jobbig, påfrestande, dum i huvudet och så vidare, och att de till slut kommer att ‘avslöja’ mig för det värdelösa kräket jag egentligen är. Jag söker bekräftelse för denna tes in i det minsta. Att någon inte svara på en tweet jag skriver till dem, så kan jag uppfattar det som att de tycker att jag är konstig och irriterande, även om jag på ett intellektuellt plan vet att jag håller på med vanföreställningar. Men ibland hoppas man på att bli motbevisad ändå, att det kan finnas någon ljusglimt som säger att jag kanske går att gilla, trots allt. Det handlar dock framförallt om att få veta mer än själva innehållet i uppfattningen, om ni förstår vad jag menar?

Men det är bara en del av något ännu större. Ett behov av att veta vem jag är. Det har framkommit i min terapi att jag har ett väldigt svagt ‘jag’, som uttrycker sig i bland annat rotlöshet och en närmast obefintlig identitetsuppfattning. Ett bra tecken på detta är kanske att även medan jag skriver detta, som syftar främst till att avlasta min egen hjärna, funderar jag på att andra möjligtvis kommer att tycka att vad jag skriver inte stämmer, och därmed har jag ‘fel’ om mig själv igen. Jag behöver helt enkelt att andra berättar för mig vem jag är, för att jag inte vet själv. Det bottnar nog i två saker – att inte veta riktigt vem jag är grundar sig nog i min pappas totala ointresse för mig när jag var barn, eller åtminstone att han inte vara kapabel till att visa sitt intresse. Och den mobbningen jag utsattes för under hela min skolgång, när jag ofta försökte hävda mig själv och ville stå i centrum, har gjort att jag utgår ifrån at jag uppfattas väldigt negativt. Det känns lite konstigt att fortfarande skylla på barndomen när man själv närmar sig 30, men det är saker som jag inte kunnat/velat ta itu med förut.

En annan sak som är kopplad till detta är mitt kanske något osunda intresse för personlighetstester och dylikt. Att jag hade just utfört ett par sådana var anledningen till att jag började skriva detta. Det skulle först handla om osäkerheten i hur man svarar på vissa frågor – när man inte kan skilja på vad man egentligen tycker och vill och vad ens ”sjukdom” eller personlighetsstörning bidrar till att man gör. Men så för tankarna iväg till detta, och det är kanske just den tankeprocessen man ska bejaka. Jag märkte dock så fort jag fick svaren på dessa tester att jag kunde inte se om de stämde eller inte. Jag kände att jag behövde veta vad andra tyckte. För, för mig, är det andra som har de rätta svaren över vem jag är.

Jag kan säga att det har tagit emot och skapat en del ångest att skriva detta, och där har man nog förklaringen till att texten inte är så fantastiskt välskriven eller särskilt sammanhängande. Men det är oftast det som är svårast att skriva som är viktigast att få ur sig.

Bloggens återuppståndelse

Jag vet, det har varit ungefär 18 månader sedan jag bloggade sist. Det är svårt att säga varför jag la av med bloggandet – kanske brist på ork, kankse inget att säga, kanske för satt jag för mycket press på mig själv eller något helt annat?

Jag har bestämt att jag ska börja blogga igen, men formen kommer att vara lite annorlunda än det var innan. Tanken är att inläggen ska bli fler och kortare och röra en bredare skara av ämnen. Helt enkelt om jag har något som jag vill säga, så kommer jag att skriva det här, utan att jag sätter press på mig själv om längden, mängden, regelbundenheten och så vidare. En ventil, helt enkelt.

Kanske borde börja bloggens pånyttfödelse med en uppdatering om var jag befinner mig i livet just nu, det har ändrats ganska mycket sedan jag skrev sist.

En av de storsta omvälvningarna under den senaste tiden har varit att mitt samboförhållande tog slut i augusti. Det var en väldigt slitande och svår period för oss båda. Jag tänker inte gå in på anledningarna till att det tog slut, det vore lite respektlös mot min fd. sambo, som jag fortfarande räknar bland mina bästa vänner. Han är någon jag absolut inte vill förlora från mitt liv. Men nu är det december och det har kanske börjat lugna sig lite på den fronten.

I och med seperationen flyttade jag till en ny lägenhet i en annan del av Borås, som jag gillar väldigt mycket och trivs bra i. Tyvärr är det bara en andrahandskontrakt men det finns möjlighet till förlängning, och jag funderar även på om jag ska försöka köpa lägenheten om ägarna kommer att sälja den (det är en bostadsrätt egentligen).

Den nya lägenheten

Jag har också börjat studera på högskolan – Är nu samhällsvetarstudent på Mittuniversitetet i Sundsvall. Kursen är på distans, men vi har en innevecka uppe i Sundsvall ungefär en gång i månaden. Det har varit väldigt intressant och samtidigt väldigt tufft att börja studera igen, just den här stressen med att åka upp till Sundsvall och utföra 5 timmar långa salstentor har inte riktigt hjälpt min ångestproblematik, men jag antar och hoppas att det kommer bli lättare efter ett tag. Förutom just stressen är jag väldigt glad över att ha börjat plugga igen – kursen är extremt intressant och det känns som jag äntligen börjat komma någonstans i mitt liv – har även möjliga karriärer i åtanke – jag vill gärna jobba som ombudsman, eller på något ombudsmannaverk, helst JO!

Jag går fortfarande i terapi, och har nu trappat upp till två gånger i veckan, och jag känner att jag har äntligen börjat komma någonstans med det, jag märker hur min tankesätt börjar ändras och att jag börjar funderar på saker som jag inte vågade tänka på innan. Att terapin har varit väldigt tufft emellanåt är nog enbart positivt – det är saker som behöver bearbetas så att jag kan gå vidare med mitt liv!
Förutom terapin och medicinering har jag för tillfället inga andra insatser från sjukvården. Det funkade aldrig för mig med gruppterapi och kurser för väldigt lågt fungerande människor. Inget ont om dem, bara att det inte vara till stor nytta för mig personligen. Hade i somras en massa problem med sjukvården som vid ett tillfälle påstod till och med att jag var drogmissbrukare! Men jag försöker inte tänka på det så mycket.

Det var nog de största sakerna som har hänt sedan sist… Men här kommer en snabb lista på lite mindre grejer:

• Jag har ansökt om svenskt medborgarskap, men väntar fortfarande på att Migrationsverket ska hantera ärendet
• Jag har blivit besatt av Pink Floyd
• Jag har gått ner lite i vikt (men är fortfarande skittjock)
• Jag har börjat intressera mig (lite) för heminredning (!)
• Jag har upptäckt fördelarna med mjukisbyxor

Och vissa saker som är sig lika:

•  Jag är fortfarande feminist och aktiv i Feministiskt initiativ
• Jag älskar fortfarande att bo i Sverige
• Jag är fortfarande beroende av cigaretter, kaffe och socker
• Jag köper fortfarande prylar som jag inte har råd med
• Jag har fortfarande noll koll på min ekonomi (se ovan)
• Jag är fortfarande lite melankolisk ibland, och ofta smågnällig
• Jag har inte fått någon ordning på min dygnsrytm än
• Jag är fortfarande beroende av sociala medier

Och just nu lider jag av TWAR (en luftvägsinfektion) och genomgår en antibiotikabehandling som gör att jag mår extremt dåligt fysiskt för tillfället, det innebär även att mina julplaner har fått ge vika för behandlingen, så det blir mitt livs första (och förhoppningsvis sista) ensamjul.

Så ja, det är det som har hänt sedan sist. Jag har förmodligen glömt och/eller förträngt en massa saker, men det får bli någon annan gång!

Ångestens återkomst: Onda cirklar och röda björnar

Hjärtat slår snabbare, andningen blir ytligare och svårare, yrsel och illamående slår till och en känsla av ren skräck strömmer genom hela kroppen. Det är min gamla ‘vän’, ångest, som tar över.

Att skriva ‘ångestens återkomst’ är kanske lite missvisande då jag haft dessa problem i nästan 10 år nu, och ångesten har ständigt varit vid min sida. Men som det mesta i livet går det i perioder. Ibland är det lugnare, ibland svårare. Och just nu är det svårt. Ångesten har varit påtagligt starkare de senaste dagarna/veckorna, och har nått kulmen inatt. Min psykolog bad mig ge min ångest en färg, och det första jag tänkte på var röd. Sedan bad han mig nämna ett djur som reflekterade ångesten, och spontant så sa jag ‘en björn’. Så nu står denna stora, röda björn väldigt nära mig, och väntar på sin chans att anfalla.

Men varför har det blivit såhär igen, kan man undra, och jag har ingen enkel svar. Det finns snarare många orsaker som lett till denna ångesthöjning. En bidrande orsak kan mycket väl vara den nedtrappning av min medicinering som nu pågår, både sömntabletter och lugnandemedel, då man kan lätt får abstinensbesvär som, till exempel, ökad ångest. Att denna kan vara en orsak är för mig ganska skrämmande, eftersom det medför en idé om att det inte går att kontrollera ångesten som uppstår av just abstinens. Men ironiskt nog är det nog tanken om att ångesten kan stiga som bidrar mest till den ökade ångesten. Man är helt enkelt rädd för sin rädsla. Jag minns de riktigt svåra panikattacker från förra året, då jag upplevde det extremt svårt att andas och det kändes som tungan svällde upp i munnen och halsen, och utöver det förekom kväljningar nästan varje minut. Det var så fruktansvärt obehagligt och skrämmande, och att kämpa igenom en sådan attack kräver nästan mer energi än jag har. Så det kanske inte är så konstigt att när jag tänker på dessa panikattacker känner jag denna klump i halsen och sträver efter att få i mig mer luft. Man är sin egen värsta fiende som man säger.

I onsdags fick jag en attack i slutet av gruppterapin, som började med att jag blev yr och mådde illa. Och så dök det upp en konstig tanke i mitt huvud – vad är det som hindrar att jag får en fullbördad panikattack just nu? Och svaret blev ‘inget’, inte så lugnande. Att känna att ångesten börjar bli utom min kontroll förhöjer då ångestnivån. Gruppterapin är möjligen också en orsak till förhöjd ångest för mig – jag kan känna stark prestationsångest innan vi börjar med någon aktivitet, samtidigt som jag inte riktigt är nöjd med den, och känner att nivån är alldeles för låg när vi sitter och göra djur i lera – detta betyder, såklart, att jag måste göra någon av de sakerna jag fruktar mest. Nämligen att säga ifrån, och berätta för kursledarna hur jag känner. Tänk om de blir arga, eller ännu värre ledsna eller besviken på mig? Dessutom är jag så osäker på mig själv att jag undrar om kanske de vet bättre än jag vad som är bra för mig.

Med allt detta i åtanke framstår de kommande dagarna som väldigt skrämmande. Fruktan att man ska må sämre eller inte klarar av saker gör att de enklaste uppgifterna/aktiviteterna, som att ens lämna lägenheten, verkar ibland helt omöjliga att genomföra, åtminstone inte utan en jävla massa ångest. Och så är vi tillbaka i onda cirklar igen. Jag oroar mig över möten och även över att vi ska åka bort nästa vecka, vilket jag gärna vill göra, – tanken att få ångest när man är långt hemifrån är väldigt skrämmande för mig. Jag tycker så synd om min stackars sambo, som nu har en veckas påsklov, eftersom han måste stå ut med mina morbida utspel. Jag är oerhört orolig för att göra honom ledsen eller besviken då han betyder otroligt mycket för mig, och jag vet hur frustrerande det är när jag inte fungerar som jag ska.

Jag vill gärna vara kvitt detta ångesthelvete, som ni säkert förstå. Det är inte bara obehagligt, deprimerande och hämnande utan också något som påverkar min framtid, och mina möjligheter i livet. Jag har nyligen fått besked att de nu tror att ångesten och depressionen kan vara symptomer istället för själva åkomman. Efter en utredning med en psykolog och en psykiatriker tror de nu att mina psykiska sjukdomar är symptomer av bakomliggande personlighetsstörningar – mest en osjälvständighetsstörning, med stora drag av fobiskstörning och borderlinestörning. Vad detta innebär är jag inte helt säker på än, men en remiss ska skickas till en avdelning som behandlar just personlighetsstörningar, och då kommer jag möjligen går i MBT (mentaliseringsbaserad terapi) eller DBT (dialektisk beteendeterapi), men det kommer att ta tid innan jag börjar med något, som vanligt. Hur dessa terapiformer kommer att se ut, och i hur stor grad de kan hjälpa mig vet jag inte riktigt än, men jag hoppas verkligen att det kan hjälpa, även om magkänslan gör mig lite orolig att dessa terapiformer kommer inte ha så stor effekt.

Hur som helst, jag måste, måste, försöka ta mig igenom de tuffa dagarna som väntar, även om abstinensbesvär och ångest över detsamma reser sig upp som denna stora, röda björn.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, personlighetsstörningar, ångest, terapi, panik

Att vilja ha en sjukdom

Idag var jag på sjukhuset och hämtade ut en mätningsmaskin som jag ska slingra mig in i inatt för att mäta hur jag sover. Hur de tror att man kan sova lugnt med tuber i näsan, slingrar runt magen, en maskin fastspänd på bröstet och en konstig liten grej på fingret som måste tejpas fast är en helt annan fråga…

Anledningen till att de gör denna mätning är att få veta om jag lider av sömnapné. Somnapné är när de övre luftvägarna slappnar när man sover, och det kan då bli trångt i luftvägarna, vilket leder till snarkning och andningsuppehåll, och lägre syreintag, som gör att man inte kan sova ostört.

Min psykiatriker frågade mig för ett tag sedan om jag snarkade, vilket jag gör, och ganska högt, eller om jag får andningsuppehåll. jag bad min sambo hålla koll på mig och hur jag sover när han vaknar på morgonen och jag fortfarande sover, och han bekräftade att jag har andningsuppehåll och vänder och vrider mig i sängen mycket. Jag meddelade detta till psykiatrikern och han skickade en remiss till sjukhuset. Inget konstigt i det…

Men inatt är jag väldigt nervös, både för mätningen under natten och återbesöket hos läkaren imorgon. Men inte för att jag är rädd att de ska bekräfta att jag har sömnapné, utan det jag är rädd för är att de kommer att säga att det är inget fel. Jag vill ha sömnapné.

Men varför i hela friden skulle jag vilja ha en sjukdom som kan orsaka högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom eller till och med stroke? Svaret är ganska enkelt.

Som jag tidigare skrivit, har jag psykiska besvär i form av ångest och depression – jag känner mig konstant trött, stressad, har svåra minnesproblem och koncentrationssvårigheter och jag ifrågasätter min kognitivförmåga. Om man tittar på listan över symtom för människor som har sömnapné återfinns saker som trötthet,  sömnighet, koncentrationssvårigheter, dåligt minne och nedsatt kognitivförmåga, och även depression – väldigt många av de problem jag har kan ha orsakats av sömnapné. Jag tror inte en sekund att sömnapné är orsaken till alla mina problem, ångesten och depressionen beror snarare på min barndom och andra psykiska orsaker.

Svaret är då att om jag har sömnapné kan åtminstone min konstanta trötthet och kognitiva svårigheter, eller till och med några andra besvär, beror på detta snarare än på mina psykiska problem. Och sömnapné är lätt att behandla. Man får en liten maskin som heter CPAP (Continuous Positive Airway Pressure) som tillsammans med en mask över näsan och munnen skapar ett lätt lufttryck som håller luftvägarna öppna under natten. Med andra ord, är det mycket lättare att behandla sömnapné, med en medel som verkar oftast omedelbart, än att behandla mina psykiska besvär som kommer att ta flera år, och som jag kanske aldrig bli av med totalt.

Chansen att kunna må bättre direkt, med åtminstone någon form av symtomlindring, och därför ha det lättare att behandla mina psykiska problem fyller mig med hoppet som jag så länge saknat.

Det är därför som jag håller tummarna att jag lider av sömnapné.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk ohälsa, hälsa, sömnapné

Uppdatering 2011-02-10 19:00

Tyvärr visade det sig inte alls möjligt att sova med all denna utrustning på sig. Jag gick och la mig vid 3-tiden, somnade vid 4, och vaknade 5:30. Kunde inte somna om och så stängdes maskinen av vid kl. 8. Fick en mindre utskällning av läkaren som inte tyckte om mina sömnvanor. Det blev för lite data för att kunna göra en riktig mätning, så jag ska gå igenom hela plågan igen inatt. Men i den lilla mängden data som de hade fanns det inga tecken på sömnapné. Behöver nog inte säga att jag känner mig ganska deprimerad idag.

Här är jag

Idag bestämde jag mig för att börja igen med bloggandet (hade en sällsynt tråkig metroblogg för något år sedan). Jag kommer att blogga huvudsakligen om min sjukdom (som jag ska beskriva lite mer ingående längre ner) och terapin, framsteg, bakslag och allt däremellan, jag hoppas att bloggandet kommer att bli kathartisk för mig, samtidigt som den är intressant för andra att läsa samt kan kanske till och med hjälpa någon i samma situation! Men ibland blir det lite annat, eftersom jag har stort intresse för politik, är nämligen vänsterfeminist och medlem i F!, film (avgudar David Lynch), musik och HBTQ. Kanske lite annat om mitt liv kommer att tränger sig in också. Just nu bor jag med min underbara sambo och katten i Borås, men det har varit en lång resa hit!

Jag har lidit av generaliserat ångestsyndrom, panikångest och depression i ungefär 9 år. Det har varit uppåt och nedåt sedan det började på gymnasiet. Just nu är det tyvärr nere i botten. Men denna gång hoppas jag verkligen kunna ta mig ur detta helvete i mitt huvud, och bli en frisk och normal människa som klarar av saker utan att braka ihop fullständigt. Själva ångestattackerna varierar i svårighet, men det har hänt förekommit några riktigt skrämmande där jag haft kväljningar och en känsla av att tvungen sväller upp och då jag inte kan andas ordentligt, som att bli strypt av sin egen kropp. Sådana attacker vill jag aldrig uppleva igen. Min sjukdom skapar stora problem i alldeles vardagliga situationer, där hotet om en ny ångestattack är ständigt närvarande, och det påverkar även sömnen och mina relationer till andra, och gör att jag känner mig som en stor belastning för alla jag känner. Depressionen manifesterar sig också genom en stor lathet (enligt mig), eller motvilja till att göra saker, något som jag verkligen måste ta itu med. Enligt min terapeut saknar jag totalt självkänsla och självvärde, och jag ser mig själv som en skitgris och hackkyckling och förtjänar att bli behandlad så.

Men var har allt detta kommit ifrån? Ja, det är ett stort tema i min terapi, och det kompletta svaret ligger långt framme i tiden.

Något som har spelat en oerhörd stor roll är skolan och skoltiden. Jag var ständigt mobbad, först för att jag var kanske lite udda, sedan för att jag var tjock, och till slut kom det ut att jag var bög, och då spårade allting ur totalt. Jag blev bespottad, misshandlad (allvarligt, några gånger), förnedrad och kallad för alla möjliga saker. När jag tänker tillbaka till skoltiden kan jag fortfarande känna den rädslan som jag bar med mig varje dag till skolan för vad för hemskt som skulle inträffa den dagen. Och det var inte bara i skolan. Vi bodde väldigt nära skolan och det blev så att det var svårt att undvika dessa människor på sin fritid också vilket ledde till att man inte gärna gick ut. Jag såg en av de värsta mobbarna då jag åkte tillbaka under jul för något år sedan (på Scunthorpes nyöppnade gaybar, ironiskt nog), och så fort jag såg hans hemske ansikte kände jag mig 14 igen, och var skiträdd att något skulle inträffa, ett bevis för hur mycket detta har påverkat mig. Trots alla mina försök att få ‘de vuxna’ att ta mig och situationen på allvar så hände det ingenting, skolan gjorde precis ingenting även efter jag polisanmälde vissa som misshandlat mig, och mina föräldrar struntade i mina dagliga vädjan om att byta skola. Detta pågick under hela grundskolan.

Samtidigt som problemen i skolan, uppstod det problem även hemma. min syster blev sjuk i depression och anorexi och, i raka motsatsen till mig, uttryckte sig hennes depression genom att hon rasade och skrek åt alla hela tiden och krävde all min mammas tid, och jag hamnade då i skymundan.
Jag har aldrig varit nära min pappa, och vi är inte så lika som människor, under min uppväxt satt han nästan alltid huvudet i en bok, oftast i ett helt annat rum (både bokstavligen och bildligt). Jag har aldrig riktigt känt att han brytt sig om mig, och att han egentligen tyckte barn var bara jobbiga. När jag gick upp i vikt runt 8 års åldern började han kalla mig för ‘the blob’, tills jag var större än honom. Min mamma tycker att han egentligen har någon form av Aspergers som kanske kan förklara en del, men såren sitter kvar än.

Både mina föräldrar är väldigt religiösa, och frikyrkliga. De är oerhört aktiv inom Methodiströrelsen än idag, även som predikanter. Så jag behöver knappast säga att jag hade en religiös uppväxt och gick i kyrkan varje söndag och lärde mig om mina synder. Den största, så klart var att jag var bög. Jag var tvungen till att höra hur fel och onaturligt det var, och även att jag ska brinna i helvete, även Gud tyckte illa om mig. Som du kanske kan gissa gick det inte riktigt hem hos mina föräldrar när de fick reda på min sexualitet. Till och med nu undviker jag och min mamma att prata om min sexualitet, vilket leder till att man pratar lite i kod med varandra, lite löjligt kanske. Men hon vet att jag lever nu ihop med min sambo och att vi är ett riktigt par, fast jag undrar hur hon skulle reagera om en bröllopsinbjudning kom med posten?

Det är mycket kvar att utforska när det gäller min familj, och hur de har påverkat mig och deras roll i att jag blev sjuk – att jag aldrig kan bestämma mig och att jag låter alla andra besluta över mitt liv stämmer kanske från hemmet, att jag vill bli styrd så, eftersom jag vet inte själv vad man ska göra, och om jag bestämde något så skulle det säkert vara fel ändå.

Men sjukdomen visade sig först på mitt andra år på gymnasiet. Gymnasietiden hade varit en stor vändpunkt i mitt liv, jag hade vänner, mobbningen tappade av och jag började mitt första riktigt förhållande. Jag hade haft influensa i någon vecka, och gick tillbaka till skolan när det var prov (jag ska inte uttråka dig med detaljer om det engelska skolsystemet), och då hände det – illamående, svettningar, panik, förvirring och allt möjligt svepte över mig gång på gång. Jag har också emetofobi (rädsla för spya/att spy) som gjorde det hela värre. Jag visste inte var det var då, och det var jävligt skrämmande. Det tog över mitt liv totalt. Jag låg på soffan insvept i en filt, vägrade vara ensam, åt ingenting och grät nästan hela tiden. Ångesten var ständigt på högsta nivå och jag var knäckt. Min mamma är läkare och kunde gissa vad det var, men jag fick ändå hembesök av en annan läkare som bekräftade diagnosen. Jag tror det var mer än två månader innan jag vägrade gå utanför dörren. Jag fick Seroxat och Stesolid och väldigt sakta började må bättre. Jag gick också en väldigt kort tids KBT-behandling, mest mot emetofobin. Gymnasieskolan hade varit så oförstående och rentav elak mot mig att jag bestämde att nästa termin börja om på ett annat gymnasium, som låg i Grimsby. Där lyckades jag ganska bra, problemen var aldrig borta men jag kunde klara studierna, hade vänner och ja, det var ganska trevligt.

Efter 4 år på gymnasiet var det dags att börja på universitetet i London, Scandinavian Studies såklart, eftersom mitt mål i livet var att flytta till min älskade Sverige. Första året gick väldigt bra tyckte jag, lite mobbning förekom från vissa andra i korridoren, men jag hade mina studiekamrater, som delade mitt stora intresse, och ‘riktiga’ nordiska vänner!  Men jag blev återigen sjuk och denna gång spydde, på universitetet, min största mardröm. Och det försvårade allting, men jag lyckades ändå klara året. När vi kom tillbaka efter sommarlovet flyttade jag och ett par kompisar och någon de kände in i en liten lägenhet i Camden. Jag hade mått ständigt sämre under sommaren och läkaren bestämde att det var dags att ändra min medicinering, Mirtazapin skulle vara svaret! Det var det inte. Jag var yr, hade sömnparalys, fick hallucinationer (väldigt otäcka sådana som en död flicka vid mitt fönster) och ångesten spårade ur. Jag kunde inte klara av att gå i skolan. Men jag stannade i London med avsikt att börja studera igen året därpå. Kompisarnas kompis var inte direkt trevlig mot mig i början, men med tiden blev det allt värre, jag blev hans hackkyckling och syndabock och vad man nu kan tänka sig. När jag var tillbaka på universitetet hade han börjat knarka, och de två som var mina vänner hade flyttat ut. Då blev det outhärdligt. Han skrek och trampade på mina saker och även skrek mot min mor om ‘hur kunde hon uppfostra en sådan kukjävel som jag?’. Men en dag kom jag hem, i november, och satte på elementen eftersom det var skitkallt, för en hög, paranoid ekomänniska var detta tydligen för mycket och han slog mig, flera gånger i ansiktet så jag tappade en tand. Snabbt flyttade jag därifrån, till en annan lägenhet där massa andra problem förekom, sedan till en studentkorridor. Jag hade klarat av år 2 på universitetet och nu var det dags för utlandsstudier i Växjö, i min älskade Sverige!

Det gick inget vidare på Växjö Universitet för sig, jag mer eller mindre sket i studier, jag förstod ändå inte tillräckligt kändes det som. Men jag var i Sverige! Jag hittade massa vänner på RFSL i Växjö och trivdes för det mesta. Jag bestämde mig att inte flytta tillbaka till England och studierna, och istället bestämde att jag ville stanna i detta fantastiska land och arbeta. Jag fick ett jobb som säljare, som gick asdåligt och där jag förlorade pengar genom att jobba, men sedan fick jag ett annat försäljningsjobb på GodEl, på sommaren var vi ute i Växjö och sålde våra elabonnemang, och till höst blev jag befordrad till stadschef då verksamheten flyttas till IKEA i Kalmar, allt gick väldigt bra i början, men sedan började det bli lite strul, och ångesten och depressionen tog överhand en gång till. Jag blev sjukskriven på 75%, fick lite ändringar i mediciner, och någon tant att träffa då och då. Jobbet uteblev vid årsskiftet och jag kände mig lite bättre, och sökte jobb som en galning. Till slut hamnade jag på en kundtjänst på andra sidan länet och flyttade till Älmhults kommun, till min egen lilla lägenhet. Jobbet var ett dumt val för mig som är så konflikträdd och inte gillar att prata med okända människor i telefonen. Det varade i en månad innan jag bröt ihop fullständigt. Mycket värre än den förra gången. Jag så gott som låste in mig i det lilla lägenheten och låg i sängen dagarna i ända. Det verkade som jag skulle tvingas flytta tillbaka till England, vilket gjorde hela saken värre… Och för första gången i mitt liv funderade jag på allvar att ta livet av mig, jag till och med kollade på nätet om de olika sätten man kan göra det på, men längre än så kom jag inte. Det bestämdes att jag skulle flytta in med en vän och jobba åt honom mot mat och boende. Jag mådde ändå risigt dålig, och prestationen var, vad säger man? varierande. Jag fick träffa en psykolog som ändrade min medicin än en gång och det började kännas bättre. Men (varför måste det alltid finnas en ‘men’?) det nya medicin gav en oväntad biverkning. Jag fick ett allvarligt krampanfall, bröt en muskelled i armen och lades in på sjukhuset. Så var det mer ändring av mediciner och upp- och nedgångar. När allt hade börjat ljusna igen så kom det helt oväntat en av de värsta ångestattackerna jag haft i mitt liv. Jag visste inte ens att det var en sådan, eftersom symptomen var helt nya – kväljningar, kvävningskänsla, det liknade mer en allergi än ångest, så jag fördes in till sjukhuset igen för att jag inte kunde, eller upplevde att jag inte kunde, andas ordentligt. Efter det fick jag samtal med en kurator en gång i veckan, vilket hjälpte någorlunda. Sedan vid nyår 2010 träffade jag mitt livs stora kärlek och allt såg mycket ljusare ut. Jag flyttade in med denna fantastiska man redan i mars och flyttade då till Borås.

Efter jag flyttade in började jag söka arbete, och skickade otroligt många ansökningar. Jag förberedde mig för att eventuellt studera vid högskolan här, och eftersom det inte blev något jobb så började jag på högskolan nu i augusti. Till min stora besvikelse kom ångesten, depressionen och allt annat skit tillbaks, och hårt. Outhärdliga panikattacker, konstant ångest och stressreaktioner fyllde dagarna. Jag lyckades, med mycket hjälp, ta mig igenom de första proven, men efter det spårade det ur ännu mer och jag kände att jag inte klarade av att gå i skolan. Bråken och hemskheter som följde det får vänta tills en annan dag.

Men nu har jag ändrat medicinen igen, fått en riktig psykoterapeut som jag ska träffa under lång tid, förmodligen i flera år, och en psyksjuksköterska som jag har ständigt kontakt med. Jag vill så gärna bli kvitt ångesten och depressionen för all framtid, men vågar inte riktigt hoppas än…